Att få ihop ett pussel

Just nu sitter jag och förbereder min skriftliga inlämningsuppgift.

Det går inte så bra. Det känns som om tusen lösa trådar virvlar omkring och jag hittar ingen riktig ände att börja nysta i.

Huvudet är fullt med tankar som i sig är viktiga och rätt, men jag får inte ihop en samlad bild. Just nu står TV:n på och det är filmen Bröderna Lejonhjärta och jag är vagt medveten om att i den finns något som är viktigt, något som hänger ihop. Jag läser om Regio Emiliapedagogik och även där finns det något. Det handlar om synen på barn, på människor, på demokrati. Jag är nära, så nära att komma till ett genombrott i mina tankar, men än är jag inte där. Än hänger jag upp mig på akademisk svenska, källhänvisningar, svåra ord och en önskan att göra det min lärare säger åt mig. Och jag måste över det, genom ,ut på andra sidan. Måste förstå själv, inte bara fylla mig med fakta utan förstå. Verkligen förstå.

 

 

När man inte kan sluta

Vi håller på med en spännande arbetsuppgift just nu. Välj ett av förskolans mål och hitta på en aktivitet som leder barn mot det målet.

En lätt uppgift för mig eftersom jag jämt har minst fem mer eller mindre bra ideer på lager. Det var bra att det var lätt eftersom jag råkat in i en situation.

Jag började nämligen läsa om Reggio Emiliapedagogik eftersom vi var nyfikna på att göra den vinklingen på vårt arbete och nu kan jag inte sluta läsa.

Det är spännande, det är helt rätt och framförallt så är det här sättet jag alltid har förhållit mig till barn. Det var bara det att jag inte visste att det fanns

en hel pedagogik som arbetar så.

Jag är lycklig! Det är AHA-upplevelser hela tiden. Jag ler när jag läser. Känner igen, hittar nya infallsvinklar, får lust att prova nya tankar och ideer.

Måste jag göra detta för att klara uppgiften? Nej, det måste jag inte alls. Måste jag läsa därför att det ger mig något som jag kommer att ha nytta av? JA!

Jag läser inte för att någon sagt åt mig, eller för att ”någon” dvs. läraren ska bli nöjd. Jag läser för mig, för glädjen att lära, för livet.

Kan det vara så…..möjligen…..at jag på något sätt har knäckt uppgiften? Klarat frågan? Löst probelemt?

Att vara lärare är inte att fylla elever med kunskap

Att vara lärare är att skapa en miljö som ger elever en önskan om att själv erövra kunskap.

Målet är en liten del. Vägen dit är det som lär.

 

Ett barn har hundra språk

Det är så många nya tankar och ord som rusar runt i medvetandet just nu. Jag hade precis läst om hur barn har hundra språk. Plötsligt när jag stod i tvättstugan med Vanishflaskan i ena handen och en mycket fläckig tröja i storlek 116 i andra kunde jag inte låta bli att skratta högt. Jag hade definitivt hittat ett av mina barns hundra språk. Tröjan talade tydligt om för mig att det varit gröt till frukost på förskolan, att man under dagen använt fingerfärg och att lek i sanden också ingått i aktiviteterna. Till lunch serverades det köttfärssås och någon gång under dagen hade även leverpastej varit en del av måltiden. Vem behöver fråga vad barnen har gjort under dagen?  Inte jag iallafall!

Aha-upplevelsen

Jag förundras lite för mig själv när jag ser hur de olika momenten i vår kurs flätas in i varandra på ett bra sätt.

Det är inte någon sådan där AHA-upplevelse som vänder upp och ner på min värld. Jag är inte dum i huvet. Jag förstår ju naturligtvis att alla moment är noggrannt utvalda och sammansatta för att ge en så allsidig bild som möjligt. Det är inte tillfälligheter som gör att vi har ett grupparbete och att vi är ganska många. Det är inte tillfälligheter som gör att uppgiften vi fick var fri för tolkningar. Det är inte en tillfällighet att det vi lär oss om helt skilda saker plötsligt närmar sig varandra och möts i något slags grundläggande förståelse.

Det är en mycket medveten strategi. Det är trådar som flätas  samman till en väv och först när det har gått en tid och man kan ta ett steg tillbaks och betrakta så ser man helheten.

Jag blir lite imponerad av den känslan som allting sammantaget lyckas ge mig. En känsla av demokratins innersta väsen, av varje individs okränkbarhet och lika värde, av makten och samtidigt ansvaret man delar. Det för och leder mig in på en väg som jag måste gå om jag vill bli lärare. Den leder mig mot tankar som bör bli tänkta, problem som måste inses och grundläggande värderingar som måste respekteras. Det är inte någon som säger till mig vad jag ska tänka eller vad jag förväntas tycka, men den grundläggande känslan finns där.

I vårt arbete nuddade vi ständigt vid det där. Känslan som man förmedlar. Den känslan som vi försökte skapa för vårt samhälle på redovisningen med hjälp av ett litet experiment. En känsla som vi sedan utmanade och så till sist landade i igen. Känslan de boende i vårt område själva skapade, känslan man får av media. Allting bygger på bilder. Bilder vi skapar.

Just nu växer sakta, mycket sakta bilden av mig själv som pedagog fram. Bilden av den jag är nu och bilden av den jag vill bli.

Nästa vecka ska vi ut på praktik. Ett tillfälle för inspiration, nya tankar och nytt växande.

Det ska bli spännande.

Att hitta vägar

Vi redovisade igår. Grupparbetet som varit vår huvudsakliga sysselsättning de senaste veckorna.

Det gick bra. Eller vad ska man säga. Jo, jag kände mig nöjd. Vi har gjort ett bra arbete, vi har kastats in i den akakdemiska världen och kommit till första andningshålet helskinnade.

Grupparbete är ett intressant fenomen. Inte bara ska ett antal personer utföra och skriva olika uppgifter som ska sammanfogas till en helhet. Nej, det är så mycket mer.

Det handlar om gruppdynamik, om roller och om demokratins grundpelare.

Man får snabbt roller i samtal mellan föreläsningar eller över en kopp kaffe i cafeterian. När man sedan sätter sig ner och ska arbeta tillsammans blir det komplext. Det finns olika viljor och olika  ambitionsnivåer som ska jämkas samman till en hyggligt harmonisk helhet. Någon vill mycket och kan mycket. Andra vill bara köra sitt eget race och en tredje tycker kanske att det är OK med mycket snack och lite verkstad. Hur i himmelens namn får man ihop det?

Så då går man hem. Slänger sig på sängen och är bitter. Man är bitter en stund, men sedan kommer man ju på att det är precis det här det handlar om.

Ska man bli lärare har man också valt att få grupper att fungera tillsammans, att skapa ett demokratiskt arbetssätt och att på så sätt få positiva resultat.

Om jag inte ens kan få min egen grupp att fungera, hur ska jag då kunna leda andra?

Så jag tittar på mig själv utifrån. Jag funderar på hur jag är som teamplayer och inser att jag måste börja där.

Jag kan inte tvinga någon annan att ändra sig. Jag måste hitta ett sätt att arbeta tillsammans ändå. Det finns alltid sätt. Det är bara min fantasi som sätter gränserna.

Jag kommer att tänka på min dotter som hellre gräver i sanden under gunghästen än i sandlådan. Sanden är den samma, men där hon sitter har hon helt nya förutsättningar och ett helt nytt perspektiv. Tänk utanför ramarna.

För om jag gör det;  Om jag istället för att reta mig på olikheter och på andra sätt att tänka och ger det en chans  så öppnar jag upp för något helt nytt och spännande.

Vem vet. Det kanske blir fantastisk?

Att räkna till fem

Idag när jag hämtade på förskolan satt mina barn och byggde i sanden. Inte i vanliga sandlådan. Nej detta är allt för inrutat och tillrättalagt för dem. Sanden under gunghästen ska det vara.
Det är bra. Man ska tänka fritt och utanför ramarna! Iallafall så satte jag mig ner och greppade en spade. Jag gillar ju sand liksom. Det som är kul med barn är att så snart en vuxen sätter sig ner och greppar en spade så flockas alla barn på en halv kilometers omkrets genast kring denne vuxen.  Vi grävde och byggde en stund under trevligt småprat om sand, maskar som torkar om de ligger i solen och ifall snor är kallt eller varmt under näsan.

Bredvid mig satt en ung dam och gjorde sandkakor åt mig. Hon fyllde formen gång på gång, vände upp och ner på den och slog noggrannt med spaden. Sedan skulle jag ta bort formen och frigöra kakan. När hon gjort ett antal frågade jag henne hur många det var. Hon räknade till fem. Sedan var hon tyst en stund.

-Jag är inte så bra på att räkna, sade hon sedan och spände ögonen i mig för att liksom avläsa min reaktion på detta.

-Men du, tyckte jag, hur många kakor var det?

-Fem

-Kunde du räkna till fem?

- ja, såklart!

-Då tycker jag att du var precis lagom bra på att räkna då.

Då log hon och jag tänkte att så lätt är det, och så svårt är det samtidigt.

Min första reaktion var att säga att hon skulle lära sig att räkna när hon blev äldre.

Men så tänkte jag att idag ska hon inte vara tjejen som lär sig när hon blir äldre.

Idag ska hon vara tjejen som var precis lagom bra på att räkna just nu.

När man plötsligt förstår

En titt på schemat igår kväll upplyste om att vi hade föreläsning. Tre timmar. Sekretess. Måndag morgon.

Men herregud!!

Hur tänkte man? Tänkte man? Vem satte schemat?

Hur som helst så masade jag mig dit. Köpte en dubble latte och vidtalade en kamrat att knuffa mig i sidan om jag skulle somna.

Och så började hon. Det tog tre minuter så var hela rummet trollbundet. Hon pratade så att man förstod, så att man såg. Hon tog ett oerhört svårt ämne och med sina ord gjorde hon det tillgängligt. Hon var öppen och rak. Hon väjde inte för det svåra och det fanns en närhet och en kontakt. Hon pratade med mig.

Med sina ord byggde hon bilder och fick oss att inse att bakom varje anmälan finns ett livsöde, en verklighet som gör ont.

Hon avslutade med att säga

Gå ut och våga vara den som….

Jag kastade en blick bakom mig. En av mina studiekamrater tittade ner i sina papper. En ensam tår glittrade faktiskt på hennes kind. Jag kände själv gråten i halsen när jag plötsligt slogs av den fulla vidden av utsattheten hos de barn som inte har någon som vågar se.

Jag tänkte att jag aldrig får värja mig. Hur svårt det än är, hur ont det än gör så måste jag våga se, våga fråga, våga finnas.

Tänk att en förläsning om sekretess kan beröra så.